Ett avslutat kapitel

Jag har haft två bloggar parallellt det senaste året och det visade sig inte vara ett lyckat koncept. Det blev svårt att veta var vilka inlägg hör hemma. Dessutom har jag varit besviken på bloggers bildkvalitet. Den här bloggen har jag haft i fyra år och jag har förändrats väldigt mycket under de åren. Bloggen kommer att finnas kvar som minne för mig och för mina vänner, men jag kommer inte att göra några nya uppdateringar här eller på skaparbloggen. Jag hoppas att de som läst min blogg fortsätter att göra det på min nya blogg som ni hittar här. Marina, det finns redan en bokkommentar där som väntar på att du ska läsa den.

Jag hoppas att vi ses på den nya bloggen!

Tilda

Det är mycket nu...

Två av fyra praktikveckor är nu avklarade. Jag räknar dagarna. Det är väldigt mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Jag antar att inse sina begränsningar är nyttigt det också. Men jag försöker överleva genom att se ljuset i tunneln, praktiken kommer inte att vara för evigt. Positivt tänkande. "When life gives you lemons, make lemonade." Ska jag vara helt ärligt skulle det andra alternativet som inkluderar salt och tequila locka mera men det är helt enkelt inte möjligt den här helgen. Praktiken lär inte gå smidigare om jag dessutom har en två-dagar-efter-tequila-huvudvärk.

Tre gånger lättuggat

Eftersom jag läst tre rätt lättuggade böcker på senare tid tyckte jag att det var en fin idé att ta alla tre på en gång. Böckerna är sinsemellan rätt olika men samtliga är skrivna på svenska, en finlandssvensk, så man kan inte skylla eventuella tillkortakommanden på översättaren. 

Den första är Underfors av Maria Turtschaninoff, en finlandssvensk fantasyroman för ungdomar. I olika sammanhang har jag hört om ett litteraturprojekt som baserar sig på den här romanen så jag kunde inte låta bli att läsa den. Eftersom den är skriven för ungdomar var den rätt lättläst men jag upplevde ändå inte språket som fattigt. Historien var inte så banal som jag misstänkt och jag låg vaken längre än planerat eftersom jag ville veta hur den skulle sluta. Jag skulle utan vidare kunna tänka mig att använda boken i något undervisningssammanhang. Även vuxna som tycker om fantasy och vill koppla bort ett tag kan med fördel läsa boken.

Saker min son behöver veta om världen, skriven av Fredrik Backman, är precis det den utlovar: en pappas råd till sin tvååriga son. Jag var rädd att boken skulle vara förutsägbar och klämkäck men jag blev till min stora glädje motbevisad. Backmans självironi får mig att skratta till och jag blir glad av all den okonstlade kärlek och tillgivenhet han känner för sin son och sin fru. Det här är inte en bok som du går och grunnar på i dagar i efterhand men det är inte heller det författaren strävat efter. Boken är perfekt att ha i väskan och läsa till exempel på bussen eftersom kapitlen är rätt korta och Backman får dig att dra på munnen.

Johan Theorins Skumtimmen är en svensk deckare men det är inte en polis i huvudrollen utan en mamma som har svårt att släppa att hennes lille son försvann för så många år sedan. Filmen har nyligen filmatiserats och jag överväger starkt att se filmen, främst för miljöernas skull. Nedan ser ni trailern till filmatiseringen. Boken är rätt välskriven och spännande men ändå saknar jag något. Stundtals blir det lite torrt och många tillbakablickar som inte är nödvändiga för handlingen. Jag stannar aldrig upp bara för att smaka på en extra fyndig formulering och slutet visade sig vara lite av en besvikelse. Bokens starkaste sida är beskrivningarna av Öland: jag får en plötslig lust att vandra omkring i den karga naturen.

Hösten 2014

Ännu har jag ingen aning om hur hösten 2014 kommer att se ut. En sak är däremot säker, Dragon Age Inquistition kommer ut. Jag har längtat sedan vårvintern 2011. Underbart!

Adventskalender

Du missar väl inte min adventskalender på skaparbloggen? Ett litet försök till julstämning trots att regnet tog med sig all snö... Skaparbloggen hittar ni här.

Vinterdrömmar

Höstens dagar har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,

hur vita flingor oupphörligt falla...


(Edit Södergran, ur Höstens dagar, 1916)

Mitt liv just nu och Thor

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om mitt liv just nu men insåg att jag hellre ville fokusera på något helt annat. Så i korthet har jag en skön helg i bagaget: mys med brudarna på torsdag, asiatisk lunch med Petter på fredag, julkortsmaraton och bio på lördag och lägenhetstitt och höstsolspromenad i Smedsby på söndag.

Till slut kom vi oss iväg och såg Thor: The Dark World. Jag blev positivt överraskad då jag såg den första filmen och såg fram emot fortsättningen. Eftersom jag inte läst serierna så att jag kan jämföra filmerna med dem utan kan bara förhålla mig till filmerna i sig. Tyvärr blev fortsättningen lite av en besvikelse. Filmerna är sanslöst snygga, det kan ingen argumentera mot. På tal om sanslöst snygg: alla kvinnor i salongen satt med ett leende på läpparna då stora delar av skärmen täcktes av Thor, eller Chris Hemsworth som han egentligen heter, utan tröja. Personligen föredrog jag den mindre helylle Hemsworth i Snow White and the Huntsman, men det säger väl mer om min smak av män än något annat.

Filmen har en hel del lustiga scener, men ibland blir det lite väl mycket av oneliners från Tom Hiddleston. Visst är de roliga, men tio stycken på raken? Det är något med själva storyn som stör mig men jag har svårt att sätta fingret på det. Kanske är det att romansen mellan Thor och Jane inte är i fokus, kanske är det att Freja plötsligt får en större roll endast för att kunna föra berättelsen vidare, kanske är det för att skurken är så intetsägande eller så är det allt svischande mellan världar. För att försöka att undvika spoilers, så blev jag väldigt besviken i slutet. Jag tror på andra chanser och att människor kan förbättras så jag ville nästan brista ut i ett "men nää-ä!" i slutscenen.

Det kan bero på att delar av min graduteori är ur ett genusperspektiv så att ett visst genustänk färgat av sig, men det är något som lämnar en bitter eftersmak i min mun. Jag tycker om Sif som karaktär i övrigt: hon är vacker, hon är kvinnlig och hon porträtteras inte som en sämre krigare än någon annan ur Thors lilla gäng. På det stora hela är hon en av dem, oberoende av kön. Det är få kvinnliga krigare som får vara just det: kvinnliga krigare, inte bimbon med vapen. Men naturligtvis ska hon vara olyckligt förälskad i vår blonde hjälte. Missförstå mig rätt. Jag önskar all lycka åt Thor och Jane, det som stör mig är att Jane ska beskyddas av hjälten. Det faktum att Jane är en framgångsrik forskare gör att det stör mig lite mindre, annars hade jag varit väldigt tvivelaktigt inställd till det dolda budskapet i triangeldramat: du får vara kvinnlig och kapabel att ta dina egna strider, men då förlorar du den bredaxlade hjälten. Vill du ha honom, ja då är du tvungen att vara späd, försvarslös och beredd på att kuskas runt av din blonde krigare. Kanske det är jag som överreagerar, Portman har minsann attityd och daskar till en och annan karaktär. Men det är lite för mycket "Rädda Joppe!" över det hela för min smak.

På det stora hela: filmen är helt klart sevärd, det finns såväl rörande som spännande som roliga scener. Filmen är estetiskt tilltalande och samtliga karaktärers visuella uppenbarelse är genomtänkt. Skådespelarnas insatser kan jag heller inte klaga på. Jag hade väldigt höga förväntningar och blev något besviken. Jag har inget emot action och häftiga effekter så länge historien bakom är genomtänkt. Thor: The Dark World känns lite som en lyxvilla på en dålig grund.